Rent hus om 20 år

Jag har funderat en del över vad som fängslar människor, hur vi formar våra intressen. I TV har vi de senaste åren kunnat frossa i andra människors försök att komma till rätta med sina bekymmer. Feta som bantar, folk som levt i en ekonomisk ruin får hjälp att styra upp sin ekonomi, människor vars hem har sopats ihop till rena sopstationer som fått hjälp med städning, personer med för små eller för stora eller för ointressanta kroppsdelar som fått detta åtgärdat, lata som kommer igång med träning, tråkiga hem som piffas upp, trista trädgårdar som designas, bråkiga barn som uppfostras, grannbråk som reds ut, trassliga relationer som repareras gamla äktenskap som blir som nya...

Jag har inte sett allt men en del och förundras över vad som får mig att titta eller inte titta. Skönhetsoperationer tycker jag är urfånigt, de programmen förtjänar inte min tid. När en sådan operation gått snett kan jag känna någon form av förakt, "Är man så dum får man väl stå sitt kast". Men som sagt denna kategori har jag sett väldigt lite av.
Lyxfällan trodde jag skulle vara intressant men jag blev besviken. Jag har svårt att leva mig in i hur man så totalt kan blunda för att utgifterna måste svara mot intäkterna. Problemet var helt enkelt inte tillräckligt fantasieggande för mig, fast jag har förstått att många andra blir intresserade.
Bygg och trädgårdsprogram kan vara trevliga men de bygger inte på att blotta människors inre utan handlar mer om idéer och inspiration.
Kom i form -program är påträngande, jag känner mig träffad. Modiga människor som vågar exponera sitt ohälsosamma liv och brist på kondition, det är för obekvämt att titta på.
Rent hus däremot är ett program som jag har svårt att avstå från. Många förfäras, äcklas och kan inte alls titta. Städtanterna är oförskämda, beskäftiga och speglar en rigid uppfattning om hur hemmet ska skötas. Med enstaka undantag upplever jag att de medverkande i programmet har någon form av depression eller annan psykisk svårighet som gjort att de inte mäktat med att styra över sin tillvaro. Det är verkligen osmakligt att hänga ut människors skörhet till allmänt skärskådande och ändå tycker jag att det är intressant.

Min syster har sagt att det som intresserar oss är sådant som vi inte har lärt oss att bemästra ännu. När vi kan något svalnar intresset. Mitt hus skulle gudskelov inte kunna bli något särskilt intressant programinslag i Rent hus men jag har definitivt en förmåga att leva mig in i hur det skulle kunna gå fullständigt överstyr med prylar överallt utan att jag har kontroll över dem. Programledarna är en perfekt gestaltning av mina inre domare, "Vad här ser ut, Jag har aldrig sett något värre, Fy vad snuskigt". Domare som också har stöd i konsumtionssamhällets inredningstrender där våra hem förväntas likna möbelbutiker. Fattas bara att det står bokkullisser i hyllorna i stället för riktiga böcker.

För 20 år sedan sög jag åt mig allt som hade med relationer och psykosociala problem att göra. Jag gick sista året på socionomutbildningen och övade mig i att bemästra livets svårigheter. Idag är dessa problem mindre intressanta. Intressantare är hur människan kan motivera sig till förändring.

Jag undrar med vilket intresse jag kommer att titta på Rent hus om 20 år.